Dingo i Sverige: fyrtio år av väntan, en kväll av magi
RECENSION Publicerad 2025-09-09
Av: Paulina Immonen
Dingo, ett av Finlands mest inflytelserika band,
spelade i Stockholm den 5 september 2025.
Jag hade inte särskilt höga förväntningar när jag
begav mig till Debaser denna heta septemberkväll. Vad kunde bandet ha att
komma med 40 år efter storhetstiden, och med halva lineupen utbytt? Men
jag blev positivt överraskad. Konserten var magisk! Som att återse en gammal
kär vän, återuppleva en svunnen tid, och känna en pust av Finland självt.
Rockbandet från Björneborg bildades 1982 och slog
igenom på allvar ett par år senare. Dingos två första album Nimeni on Dingo
(1984, Mitt namn är Dingo) och Kerjäläisten valtakunta (1985, Tiggarnas rike) hör till de mest sålda i finsk musikhistoria.
Under åren som följde genombrottet svepte en fullskalig Dingo-hysteri genom Finland (och stora delar av Sverige).
Dingomanin nådde nämligen även det finska Sverige. Vi
sverigefinska barn spelade Dingo-kassetter i våra freestyles och sjöng med i
texterna som vi knappt förstod innebörden av. Inte för att de var på finska, utan
för att de var poesi, lite mystiska. Men vi förstod att där fanns en udd av
fördärv, galenskap och filosofi, och att de var jävligt coola. Lika coola som
killarna i Dingo själva, med sina tuperade hår, sidenscarfar och smink. Ett
typiskt åttiotalsband alltså, men ett av de största, ett band som skulle komma
att influera generationer av band i Finland under årtionden framåt.
Numera består Dingo av frontfiguren och sångaren
Pertti ”Nipa” Neumann och gitarristen Jonttu Virta, samt nytillskotten Tom
Eklund på bas, Leena Peisa på keyboard och Saska Ketonen på trummor. Peisa var
tidigare keyboardist i Eurovision-vinnande monsterbandet Lordi under artistnamnet Awa, men
utan masken är det få som känner igen henne. Den nya uppsättningen känns
perfekt: Neumann och Virta är originalmedlemmar som bär autenticiteten, utan
dem – inget Dingo. Visst, Virta känns lite trött och Neumanns röst håller inte för
alla sånger. Men uppbackad av Eklund (och någon typ av röstprocessor, bitvis?)
funkar de flesta låtar ändå riktigt bra. Peisa och Eklund ger dessutom helheten
en air av det Dingo visuellt representerade på 1980-talet: androgyna, coola och de tillför ny energi.
Neumann inleder konserten med att säga: ”Puhutaanko suomea?” och publiken vrålar: ”Joooo!”
Kvällens låtlista bestod av alla stora hits,
bland de största Autiotalo (Ödehus), Levoton tuhkimo
(Rastlös askunge), och Sinä ja minä (Du och jag).
Några favoriter saknades, som Valomerkki och Aino, men i det stora hela kände jag mig genuint glad och
lycklig. Varenda låt var bekant, och bandet hade publiken i sin hand under hela spelningen. Att de helt valt bort materialet från de tre
album som släpptes senare (1994, 2005, 2008) känns logiskt – det här var en
nostalgikonsert och Dingo vet att deras publik vill återuppleva åttiotalets
soundtrack. Det var allsång mest hela tiden och gott snack mellan låtarna. Neumann inledde konserten med att säga: ”Puhutaanko suomea?” (”Ska vi tala
finska?”) och publiken vrålade: ”Joooo!”.
Det var länge sedan jag aktivt lyssnade på Dingo.Under konserten slås jag av vilken konstnärlig begåvning som faktiskt bar deras framgångar. Självfallet är det musiken, melodierna och helheten som
är grejen, men texterna och orden är de som bär längst. De tar oss tillbaka
till ödehusen, misären och den förgörande kärleken, men också till magi,
skönhet och frihet. Texterna är tidlösa; tidens tand har inte gnagt på
innehållet, även om många referenser doftar åttiotal.
Dingo var aldrig bara ett tonårsfenomen, utan lämnade ett bestående avtryck i finsk och sverigefinsk kulturhistoria. Texterna är en självklar del av det poetiska arvet inom finländsk rock och fyrtio år senare känns de fortfarande levande.
Här är en av de mest älskade texterna,
i svensk översättning:
Du och jag
”Med håret på ända går jag på gatorna
mina stuprörsjeans är spruckna i skrevet
och frisörsalong Lissu har klippt mitt hår igen
det står upp som förståndet mot dem jag möter
Jag stannar
till vid guldsmedsbutiken
jag ser en
silversked i munnen på en gris
jag ser de
rika som köper för att glömma
att du och jag
har något bättre
Du och jag vid
trafikljusen
du och jag i
slumhusen
du och jag i
morgondagg
Nu går jag gatorna fram med håret på ända
minnena har plågat mig alltför länge
jag ser dig på kaféer, som biljettförsäljare på ett tivoli
